Underbara vänner! Mår ni bra? (EDIT: Retorisk fråga eftersom jag valt att inte har ngt kommentarsfält här på bloggen, meen en trevlig fråga att ställa ändå tycker jag!). Hoppas ni mår bra! <3 Själv har jag mått bättre. Vaknade imorse med ont i halsen (första gången på flera år som jag känner en molnande förkylning vilket jag ogillar STARKT) och som grädden på moset hade Julius (en av katterna), bajsat i min säng under natten. Jag upprepar: HAN HADE BAJSAT I MIN SÄNG. Det har aldrig hänt tidigare att någon av katterna uträttat sina behov någon annanstans än i kattlådorna men Julle tycks ha blivit dålig i magen. Mest bestört blev jag nog ändå av mammas reaktion när jag berättade för henne att jag vaknat intill en hög med bajs. Den löd (uppläses med daltande bebisröst): "Men stackars lilla Julle då, han är dålig i magen stackarn..". Helt ärligt tyckte jag faktiskt mest synd om mig själv i den stunden, men jag var tydligen den enda...
// Träningstights (tyvärr slut i marinblått) - HÄR (klick!) //
Sanningen är den att jag inte ens hade tränat idag (har som filosofi att vila från högintensiv träning vid minsta sjukdomssymptom för att inte försämra tillståndet) om det inte vore för min snålhet. Passen är så sjukt dyra och om man avbokar sent så tillkommer t.o.m en extra summa. Så det var bara att slänga på sig träningskläderna, slänga i sig frukosten och slänga sig iväg till Barrys. Tog det dock extreeemt lugnt, joggade genom hela passet och använde lättare vikter än vanligt.
Måste ändå ge mig själv cred över hur långt jag har kommit på den punkten. För bara ett år sedan hade jag ALDRIG kunnat träna utan att ge mitt allt oavsett skada eller sjukdom. Jag var 100% allt eller inget och om jag inte kände att jag kunde ge mitt allt så gav jag hellre inget alls, dvs att jag la mig raklång på soffan istället. Idag vet jag att även om allt är bättre än lite så är lite ändå bättre än inget. Men jag ska inte ljuga. Det är svårt att hålla tillbaka också. Det var flera gånger idag som jag kände att jag kunde springa betydligt snabbare än jag gjorde men jag visste att det inte skulle gynna min hälsa på sikt.
Jag övar verkligen på att hålla ner intensiteten vissa dagar. Då bestämmer jag redan innan träningspasset börjar att jag inte ska ta ut mig, utan att jag ska nöja mig med att nå ca 60% av min maxpuls. Även om jag HATAR vilodagar och jag avskyr att hålla tillbaka så är det något jag måste tvinga mig själv till ibland bara för att kroppen ska hålla på sikt. Annars är risken att jag kör på för hårt så att kroppen tar skada.
Efter passet sa magen till mig att det var dags för påfyllning och ibland blir det verkligen inte glammigare än såhär. Kvarg, hallon och mandlar som avnjöts på trappan vid Sergels Torg. Enkelt och gott men kanske inte det mest Instagram-vänliga mellanmålet, haha!
Jag får ju en del frågor om min kost och träning och faktum är att jag aldrig kommer dela med mig exakt av vad jag äter på en hel dag då jag vet att det kan också kan vara extremt triggande för många (oftast allra mest för de som frågar, tråkigt nog). Vad samt hur mycket jag äter varierar också från dag till dag och en dags matintag skulle därav aldrig ge en rättvis bild av hela min kost. Ni får helt enkelt hålla till godo med några bilder och recept här och var på vad jag äter. Ett mellis som jag ofta återkommer till och som jag kan rekommendera är följande:
150g kvarg
225g bär
10g mandlar
Här fyller jag på med ca 19g protein, en hel drös c-vitaminer samt nyttiga fetter som kommer hålla mig mätt och mitt blodsocker stabilt fram tills nästa måltid. Dessutom är det otroligt gott i sin enkelhet. En filosofi jag har när det kommer till näring är också att ju färre ingredienser, desto bättre. Håll kosten enkel, undvik långa innehållsförteckningar med ingredienser du inte kan uttala. Ju närmare råvaran du kan komma desto bättre tänker jag!
Nu till något helt annat. När jag satt och åt min kvarg i trappan vid Sergels torg så dök en kille i vit tracksuit med guldkedje-motiv á la 2012 upp och ville ragga. Det sjuka är att jag inte ens blir förvånad längre då detta har inträffat så många gånger tidigare. Det ena tillfället värre och stelare än det andra. Men jag spar denna samt övriga historier till ett annat inlägg då detta redan är så långt. Jag tänkte också dela med mig av bra ursäkter man kan komma med för att snabbt slinka undan dessa ovälkomna friare om man, likt mig, inte har hjärtat att avisa dem totalt genom att säga att man verkligen inte är intresserad.
Vad tror ni om det? (EDIT: Återigen en retorisk fråga eftersom jag fortfarande inte har ett kommentarsfält men icke desto mindre en trevlig och mycket passande fråga som får det att verka som att jag inkluderar er i mitt blogg-skrivande ;) ).
Puss o kram, skumbanan!